Tänk dig att du har kommit till OS för första gången och representerat ett av världens bästa skidlag. Du börjar på ditt allra första evenemang. Men i början av loppet, med alla skidåkare trångt tillsammans, trampar någon på dina skidor, eller vice versa, och du gör en ansiktsväxt i snön. Sedan landar två andra trippade skidåkare ovanpå dig.
Det finns en kille som inte behöver föreställa sig hur det här känns eftersom det hände honom - den 24-åriga norska längdskidåkaren Simen Hegstad Krueger. 'Jag trodde att det skulle bli den värsta dagen i mitt liv med den start jag hade, när jag låg på marken med en trasig stolpe och en skida genom mitt haklappsnummer' berättade en norsk publikation. När han var tillbaka på fötterna och hade fått en ny skidstång från en av sina tränare hade Krueger tappat nästan 40 sekunders loppstid och han var långt efter de andra skidåkarna i händelsen. Alla 67 av dem.
Imponerande gjorde han inte två saker som många skulle ha gjort vid den tiden. Först gav han inte upp. En skiathlon är ett intensivt ansträngande evenemang på 18 mil plus som tar mer än en timme och du åker uppför backen under mycket av den tiden. Efter att ha tappat all den tiden och framåtkörningen, kan det ha verkat förnuftigt att tyst avsluta loppet, men han valde att inte. För det andra fokuserade han inte på helheten och omöjligheten att prestera bra i ett lopp där han började så långt efter.
'Jag var tvungen att byta fokus.'
Istället han sa detta: 'Jag var helt sist i gruppen så jag var tvungen att börja loppet igen och byta fokus för att komma ikapp med killarna.' Det är nyckeln till Kruegers framgång. Istället för att oroa sig över sin förlorade position i loppet eller den skrämmande uppgiften framöver, han bytte fokus . Allt han var tvungen att göra i det ögonblicket var att hitta det i sig själv att komma ikapp resten av förpackningen.
Det skulle ha varit ett helt underbart resultat. Hösten kostade honom nästan 40 sekunder i en händelse som vanligtvis vanns med bara några sekunder eller mindre. Så om han skulle komma in i mitten av gruppen, skulle det ha varit en bra indikator på att nästa gång skulle han vara i en bra position för att göra det mycket bra.
Men sedan hämtade Krueger resten av förpackningen. När han väl var tillbaka i strid, sa han till sig själv 'OK, ta ett varv, två varv, tre varv och bara gå in i det igen.' Han arbetade för att hålla sig lugn. I ett trångt fält och under en lång tävling är det en viktig strategisk fråga när man ska komma före de andra tävlingarna. Gör det för tidigt, så kan du tröttna och bli överkörd. Vänta för länge, så kommer du kanske aldrig framåt alls.
Med ungefär tre mil kvar i loppet gjorde Krueger sitt drag och drog ut före de andra tävlingarna. Och där stannade han, med en större och större ledning, tills TV-kamerorna knappt kunde få Krueger och skidåkarna jagade honom i samma skott. Han vann loppet på drygt en timme och 16 minuter, efter att ha blivit otro över axeln på det tomma utrymmet bakom honom. Hans nordmän Martin Johnsrud Sundby och Hans Christer Holund kom 8 och 10 sekunder efter honom för silver- och bronsmedaljerna.
Sundby och Holund bidrog till Kruegers seger. Även om skiathlon är en enskild händelse, är norrmännens inställning att en medalj för Norge är en vinst för alla. Så de två andra skidåkarna gjorde vad de var utbildade att göra. När Krueger drog framåt, i stället för att tävla för att fånga honom, hängde de lite tillbaka, vilket gjorde saker besvärliga för alla andra skidåkare som kanske hade försökt köra honom.
Krueger hade tre saker på gång som alla kan lära sig av. Först, när saker gick hemskt fel, fick han inte panik och han gav inte upp i frustration. Men han höll sig inte envist till sitt ursprungliga mål. Han bytte fokus till något hanterbart som var ett steg på vägen till framgång. Han funderade hårt på hur han kunde göra sitt steg vid rätt tidpunkt. Och han fick hjälp och stöd från resten av sitt team.
Gör allt det så kan du komma över nästan alla hinder. Även om du bokstavligen faller platt i ansiktet.
