Fråga de flesta New York-borare varför de gillar att bo i Big Apple och du kommer sannolikt att höra något om mångfalden hos dess invånare och olika aktiviteter. Och inte ens få dem igång om maten.
Västindiska? Tibetanska? Norska? Ja, de har det. Och nästan överallt levererar. Medan denna mångfald av alternativ är en uppenbar försäljningsargument, är konstant (till och med huvudspinnande) förändring också ett faktum här - och på de mest önskvärda platserna i hela USA. När en dörr stängs öppnas en annan, som man säger.
Restaurangbranschen i New York City kan vara särskilt hund-äta-hund.
Ändå när Gray's Papaya - den mer än 40 år gamla NYC-baserade kedjan av hotdog-matställen - stängde igår en av sina två återstående platser på grund av en hyrestigning på 10 000 dollar i månaden, folk tog fortfarande nyheterna hårt.
'Det är synd', säger Manhattan Borough Historian Michael Miscione. 'Jag älskar deras korv och jag älskar deras papayadrycker.'
Romy Villanueva, Greys vd för det slutna läget i Manhattans Greenwich Village, upprepar känslan: 'Alla känner sig dåliga - särskilt jag för att jag har arbetat här hela mitt liv. I 28 år var detta mitt andra hem. '
Som många återförsäljare och restauranger som tillgodoser budgetmedvetna konsumenter, känner Gray's också svängan av stigande kostnader och minskande intäkter i kölvattnet av den stora lågkonjunkturen.
Efter 28 år på platsen ville Greys hyresvärd 40 000 dollar i månaden, upp från 30 000 dollar, enligt Villanueva.
'Jag känner mig ledsen', säger Greys Papaya-grundare Nicholas Gray. 'Det gör det svårt nu när du arbetar för hyresvärden. Det finns inte mycket du kan göra åt det. Det är bara verklighetens situation. ' Fastighetens ägare, Solil Management Corp., returnerade inte omedelbart en begäran om kommentar.
Ändå har Big Apple alltid varit en tuff stad för småföretag, säger Gray. Efter att ha brutit med ägarna till en annan NYC-hotdog-hemsökt Papaya King, lanserade Gray den första av sina eponyma butiker på Broadway och 72nd Street 1973. ”Jag råkade bara ha turen med uptown-butiken. Det kostade mig bara 20 000 till 40 000 dollar att komma igång, säger han.
På sin höjd drev Gray's tre NYC-baserade platser och fungerade som bakgrund för otaliga långfilmer och TV-program som You've Got Mail och Anthony Bourdains Travel Channel-program No Reservations. Villanuevas favoritminne av att arbeta på Gray's? När Jennifer Lopez filmade filmen The Back-up Plan på platsen. 'När hon chattade med oss var det ganska fantastiskt. Det skulle aldrig ha hänt normalt, säger han.
Förutom silverskärmen skulle Gray's först bli en sensation med sin 'Recession Special', som stannade kvar på matsalsmenyn bland flera lågkonjunkturer. För $ 1,95 kunde familjer med kontantband spara två franker och en medium drink.
'När jag började gick hotdogs för 50 cent stycket', säger Gray. 'Jag höll dem på 50 cent i ungefär 14 år.'
Men i takt med att omkostnaderna steg ökade också företagets priser. Recession Special, till exempel, så småningom upp till $ 4,95. Med snabbmatskonkurrenter som säljer menyalternativ för så lite som $ 1 började kunderna också ompröva hotdoghavnen. 'De blev lite dyra till slut', säger Miscione. 'Jag tror inte att det var så bra längre.'
Vad kommer in i affären nästa frågar du? En dyra juice bar.
