År 2001 hade min man, Bill, varit det gift strax under ett år när vi tittade på TV som Twin Towers föll . Nästa månad firar vi vårt 18-årsjubileum. Det är svårt att tro att det har gått 17 år sedan 9/11, eller att vi har varit gift ännu längre än så, och ändå är båda sanna.
Tornen var alltid en del av mitt Manhattan-landskap. Under åratal vandrade jag i de förvirrande gatorna i Greenwich Village och letade instinktivt efter tornen i söder och Empire State Building i norr som pålitliga landmärken, synliga var som helst, för att orientera mig. Om man tittar på New York på avstånd, skulle dessa distinkta torn, dramatiskt högre än någonting annat, automatiskt dra mitt öga och hjälpa mig noll på Manhattan. Under lång tid såg inte ön där jag föddes ut sig själv utan dem.
Dessa många år senare fyller två stora reflekterande pooler fotspåren där byggnaderna en gång var och Freedom Tower står i närheten, återigen den högsta strukturen på västra halvklotet. Staden och nationen har återuppbyggt sig i varje bemärkelse. Men på 17-årsdagen av den oförglömliga dagen, vad har vi lärt oss av dessa attacker?
USA är inte okänsligt.
En lektion är att USA inte är den ogenomträngliga fästningen som vi en gång trodde att det var. De flesta amerikaner känner sig generellt säkra från attacker från utländska makter när vi är på amerikansk mark, och med goda skäl. World Trade Center slogs två gånger, första gången 1993 med en lastbomb som inte lyckades få ner tornen men dödade sex personer och andra gången den 11 september 2001. Innan dessa händelser hade ingen utländsk makt framgångsrikt angripit USA sedan 7 december 1941, då Pearl Harbor bombades på Hawaii. Ingen utländsk makt hade lyckats attackera det kontinentala USA sedan revolutionskriget. Amerikaner utomlands har varit mål ibland, till exempel 1979 när anställda vid den amerikanska ambassaden i Iran togs som gisslan, eller 2000 när självmordsbombare attackerade marinfartyget USS Cole och dödade 17 amerikanska sjömän. Men före 9/11 och sedan har amerikaner på deras hemland varit säkra från utländska attacker.
Varje liv är viktigt.
Jag hoppas att detta är en lektion vi har lärt oss eller lär oss. USA idag noterade , när 9/11-årsdagen närmade sig, att 17-åringarna som registrerar sig för att gå med i USA: s militär under de närmaste månaderna kommer att vara den första gruppen som gör det när vår nation har varit i krig hela sitt liv. Det afghanska kriget började mindre än en månad efter attackerna den 11 september, efter att talibanerna, som sedan styrde landet, vägrade att överlämna Osama bin Laden eller stänga al Qaidas baser där kaparna från 11 september hade tränat.
Kriget fortsätter idag, med 15 000 amerikanska trupper fortfarande på marken. Ett 17-årigt krig tar en fruktansvärd vägtull, och inte bara för de amerikanska och afghanska trupperna som kämpar mot det. Idag, när vi firar de 2 977 civila som dog den 9 september, är det också värt att komma ihåg att mer än tio gånger så många afghanska civila har dödats av det kriget. Även om exakta siffror är svåra att beräkna, uppskattade forskare vid Brown University att vägtullarna var ungefär 31 000 från början av kriget till mitten av 2016. Andra grupper uppskattar en civil dödsantal högre än 100.000. Cirka 2200 amerikanska trupper har också dödats. USA idag hävdar att det finns tecken under de senaste månaderna på att en förhandlad fred är möjlig och att vi borde hålla ut lite längre samtidigt som vi publicerar en motsatt syn att vi ska dra ut utan dröjsmål.
Jag är inte säker på vem som har rätt. Men om vi inte drar oss fram till 2019 kommer USA: s krig i Afghanistan att överträffa Vietnamkriget för att bli USA: s längsta. Det är inte ett rekord vi borde vara angelägna om att bryta.
Hopp är bättre än ilska.
17 år senare är det fortfarande lätt att vara arg över attackerna den 11 september. Jag skulle aldrig skylla någon som förlorade en älskad den dagen för att känna sig arg för alltid. Men för mig handlar lektionerna från 11 september om överlevnad, om motståndskraft, om människor som samlas för att hjälpa varandra under en kris och om USA som en nation i världen snarare än en som står ensam.
Vid det vackra nationella minnesmärket den 11 september, där president Donald Trump deltar i en minnesdag idag, är min allra bästa sak ett Callery-päronträd kallat 'Survivor Tree'. Planterades vid det ursprungliga World Trade Center på 1970-talet, det brändes hårt och skadades när tornen föll, minskade mestadels till en åtta fot stubbe, dess grenar och rötter bröts av.
Det förvånar mig att arbetarna i oktober 2001, mitt i att rensa bort det giftiga och fortfarande röka spillrorna vid det som då kallades Ground Zero, var medvetna om att trädet fortfarande levde och att be stadens trädgårdsmästarexperter att försök och spara det. Stadens avdelning för parker och rekreation flyttade det som var kvar av trädet till en plats i Bronx och vårdade det tillbaka till hälsa. År 2010 återfördes den till en hedersplats vid 9/11 Memorial.
Sedan dess har det besökts av president Obama och utländska statschefer. Sörjare hängde regnbågsfärger på band över det efter nattklubben i Orlando för två år sedan. Plantor från trädet har skickats till samhällen över hela världen för att fira andra tragedier, senast till Manchester, England, efter att en terroristbombning dödade 22 personer vid en Ariana Grande-konsert.
Att vara ett fruktträd blommar Survivor Tree varje år och spränger i ett moln av vita blommor. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att komma ihåg och se framåt.
